Det är så svårt att förstå, så svårt att ta till sig att jag aldrig mer kommer att få krama om eller få pussa på min lilla gubbe. Jag saknar hans doft, jag saknar hans buffande och tiggade om att få bli klappad. Jag saknar allt! baron har lämnat en enorm tomhet efter sig!
Jag har en tid funderat över hur länge Baron skulle få stanna kvar hos oss. Jag tror att hjärtat och lungorna började bli lite sämre, eftersom han börjat flåsa så, och inte längre orkade med promenader. Vi gick korta kisserundor, och han var väldigt mycket med oss i trädgården. Men senast i Fredags pratade jag och Tommy om att han skulle få vara med oss denna sommaren i alla fall. Eftersom han hade sin livsgnista kvar. Han mådde inte på något sätt dåligt. Han rullade sig ofta i gräset och njöt av livet. grannbarnen och lilla Wilma pysslade med honom emellanåt, och han var verkligen världens största kelgris!
Igår hade han fått vara i hundgården hela dagen. Vi var iväg med kaxe och Wilma till mösseberg för att titta på alla djuren. Och Baron fick vara i hundgården där det var svalt och gött för honom. Där kunde han ligga i skuggan och ta det lugnt. Strax innan Kl 19 skulle jag ta ut honom för att gå en liten kisserunda. Tänkte gå lite längre med honom eftersom det var så svalt ute, och jag tyckte att han kunde få komma ut och lufsa runt lite i den friska sköna naturen.
Men redan när jag såg honom i hundgården förstod jag att något var fel, kunde inte säga vad, men han var inte som han brukar. Då låg han ner, och då reste han sig för att gå ut. Men det gick väldigt sakta, och det var ett par riktigt stapplande steg som han tog. Strax utanför hundgården föll han med bakbenen, och la sig ner. När jag lockade på honom så satte han sig upp med frambenen, och försökte resa sig upp, men kunde inte. Jag gav honom en hink med rent kallt vatten, han drack lite, men sen la han sig ner igen. Jag och Tommy hjälptes åt att ta honom in i hundgården igen. Jag stöttade honom i fram, och Tommy bar honom i bak. vad vi skulle in med honom där och göra, vet jag inte. Men man tänker väl lite tokigt då....
jag fick tag på disktriktveterinären som åker ut till hemmen. Jag berättade vad som hänt, och svaret jag fick var: " Jag har ingen tid att komma idag, men ge honom magnisyl mot smärtan, låt honom ligga där han lugger. Så kommer jag till er i morgon. Och det finns nog inget annat att göra än att ta bort honom." Mitt svar var då att du behöver inte komma till mig i morgon, är han så dålig så han måste somna nu, då ska han få göra det ikväll. Min hund ska inte ligga ensam ute en hel natt innan han får somna in!
Jag blev både arg och lessen, ringde runt till en massa för att få tag på en veterinär som kunde hjälpa mig. Tillslut så fick jag tag på en underbar människa som jag är evigt tacksam till! Vi fick komma dit i kväll, så han fick somna in.
Min sysster kom och hämtade mig och Baron. Jag och Tommy hjälpte Baron ut ur hundgården på samma sätt som vi fick in honom på. han hade redan blivit värre. Sisst när Tommy satte ner bakbenen så stod han fortfarande upp en stund innan han la sig ner. Då trode jag att det högra bakbenet var dåligt. Men nu så fanns det inget kvar i baken att stödja, han föll bums ner, och satt en liten stund i gruset innan han la sig. När Karro kom var han inte alls som han brukar. han brukar ALLTID buffa på folk och vilja kela, men inget sånt visade han. Han viftade inte på svansen, men det förstod vi senare varför han inte gjorde.
Men när vi skulle hjälpa honom till bilen, så gick han bättre i fram, han älskade att åka bil, och igår såg jag att han blev lika glad över att åka bil, som han alltid blivit förr!
När jag och Karro kom till veterinären gick allt så fort! Vi tog ut en bår till bilen, eftersom han inte kunde gå. Lyfte honom upp på den, och körde in på ett rum. Baron var väldigt lugn och sansad! veterinären kände på honom, och sa att han har ingen kännsel i bak. Han är förlamad i bak, så det var inte konstigt att han inte gick, eller viftade på svansen, han kunde ju inte.
Baron fick ligga på bordet, jag höll armarna om honom, viskade i hans öra att jag älskade honom, Karro satt brevid oss, och så somnade han in.  Allt gick så fort, men ändå så otroligt lugnt och stilla!
Jag är evigt tacksam för att vi fick komma in med honom samma kväll! För tänk om han fått legat förlamad i hundgården, ensam en hel natt?! Han kunde ju inte ens kissa själv, urinblåsan kunde ju ha spruckit på honom!
Vad det var som hände vet vi ju inte helt säkert, men veterinären tror att det var något i huvudet, kanske en propp, eller en hjärnblödning. Men det kunde oxå vara diskbråck.
Och fort måste jag ju säga att det gick....knappt tre timmar från att jag märkte att han inte var OK, tills att han somnat in.
Saknaden är enorm, och jag har svårt att ta till mig det som hänt. Med Bosse var det ju mitt beslut, jag beställde en tid, och jag hade lååång tid på mig att förbereda mig och ta farväl. Sen var det ju givetvis jäkligt svårt och tufft det oxå! Men med Baron hände allt så jäkla fort. För hans skull var det ju såklart jätte skönt. Men för mig känns det ofattbart! Och den här tomheten!!!!! FY, vad jag saknar min underbara, älskade Baron!
Här kommer ett litet, litet axplock av alla minnen jag har med Baron:




























































Jag älskar dig för evigt!!!!!!! Du har en enormt stor plats i mitt hjärta Baron!
matte saknar dig!