Jag har sovit ganska dåligt i natt, men jag sov bra på förmiddagen. Jag ska jobba natt, så jag fick ju sova länge idag :) Man blir påverkad av att ha en sjuk hund, och dessutom när man inte vet VARFÖR han är sjuk! Jag blir lite smått tokig på detta. Tankarna går, är det en infektion, är det lymfkörtlar, om det är lymfkörtlar kommer han då bli opererad, kommer det vara svårt eller lätt att bota detta....tankarna far runt som hejsan just nu. Jag vill bara veta vad felet är!
Tempade honom så fort jag vaknade. Nu hade han 39,3. Men jag vet inte om hundar är sådana att de har högre feber på kvällen än på morgonen. Med oss kan det ju faktiskt vara så. Jag ringde veterinären igen. Berättade om febern och att jag tycker att kisseriet verkar lite tokigt oxå, i alla fall igår. Jag skulle ha tempkontroll på honom. Så jag ska ta tempen i kväll och i morgon bitti. Hon tyckte att febern igår var ganska hög, men inte idag. Jag ska även ha koll på kisseriet, för det måste ju funka på honom. Och får han hög feber, eller om han börjar dricka dåligt, kissa sämre osv. så ska jag åka in med honom i morgon.
Var ute med honom en sväng, vi gick och hämtade posten. Han kissade tre gånger, funkade ok nu. Så det kanske var sömnmedlet som påverkade honom igår. Det hade ju faktiskt bara gått ett dygn efter att han hade fått det. Det är ju olika det där från individ till individ.... Han är fotfarande hängigare än vanligt. Han går saktare, kollar inte på omgivningen lika mkt och hänger med huvudet. Men han är ändå "med" hela tiden. Ser han att jag tar på mig jackan, så vill han med ut, han är fortfarande nyfiken. Och det är skönt att se.
Vila är vad man behöver nu, samla krafter och låta kroppen få lugn och ro!


Min vän Tarzan! Han är med mig hela tiden nu!


Här strosar vi runt lite i trädgården.


Kommer hem och vilar lite till nu.


Ja, varför ska mina hundar bli så drabbade av allt möjligt? Jag får ju nästan skämmas som skriver om alla deras sjukdomar på bloggen, ni kanske börjar undra hur min hundhållning är?! Först min älskade underbara Bosse-bus, oj vad vi kämpade mot hans ben! Jag har så svårt att skriva om Bosse. Jag kan inte ändra hemsidan. Kan inte skriva på hans sida det datumet då han somnade in. Igår gick jag in och kollade på korten som jag har ute på hemsidan på honom, men det är svårt, det värker för mycket att se dem, jag saknar honom så jag blir TOKIG!
Och nu har man lilla goa Kaxe här hemma som jag oroar mig till tusen för! När han går omkring här hemma med sin rakade knöl på halsen, han är hängig och han är inte riktigt som han brukar vara. Så blir jag så påmind om alla dessa gånger man kom hem med Bosse-bus från veterinären. Att se sina hundar hängiga och sjuka, och man kan inte hjälpa dem, finns inget jag kan göra för att han ska bli bra NU, då blir jag frustrerad! Jag vill hjälpa min vän att bli bättre NU!!! Vill veta vad felet är, och vill att de ska få må bra. Om jag är hängig, arg, sur, lessen...ja, det spelar ingen roll hur jag mår, så finns ALLTID mina hundar där för mig. De är ALLTID lika glada över att se mig, ger mig ALLTID lika mkt kärlek, varje dag, varje tillfälle. Och nu kan jag inte hjälpa Kaxe...bara avvakta och se vad det leder till. Blir han sämre så åker vi in i morgon, om inte så har vi en tid hos veterinären på fredag. Och vad händer på fredag? Har han nu inte var i knölen, får vi då åka till Skara redan på Fredag eller måste jag då vänta ytterligare ett par dagar innan jag får veta vad det är?
Den där knölen grubblar jag SÅ mycket på. Hur kan man få en knöl, och så STOR, på mindre än ett dygn, och sen varken den växer mer, eller minskar i storlek. Vad kan det vara? Och vad kan förändras i den under dessa dagar? Om det bildas var i den nu, borde den då inte bli större? För hur ska annars allt var få plats? Vad är det som har växt sig så stort på honom? Kan det vara en blodutgutning? Har han sprungit in i något? Som sagt, jag blir TOGIG här hemma nu.
Och sen vill jag så gärna veta om han har ont eller inte. För som sagt, jag litar inte på att dessa hundar talar om att de har ont. Säger som Alexandra med Casper, se hur han skuttade med sitt ben. Och min Bosse, så han sprang och kämpade med sitt onda ben. Trots allt det han gick igenom, och hur ont han än hade så fanns den där enorma livsglädjen alltid där. Även de dagar som han visade klart och tydligt att han var halt, så var han ändå lika glad, ivrig och stutsig som alla andra dagar. Det var därför som det var så svårt att låta honom somna in. Han hade ju en sån enorm livsglädje. Men samtidigt så tänker man ju att om livsglädjen hade försvunnit från honom så hade det ju gått förlångt. Då hade jag haft kvar han förlänge för min egen skull....
Ja, jag ska sluta skriva nu, för tankarna de går fram och tillbaka nu. Jag tror att jag kan säga att jag har en deppig dag idag. Men, sådana dagar ska man väl ha det med. För om allt vore tipptopp jämt så skulle man ju inte märka alla roliga, lätta, underbara, gläderika stunder som man får i livet.
Avslutar med att lägga in ett kort på min underbara Wilma. Hon får mig ju alltid att le hon oxå. Hon är ju bara för go den tjejen!!!!!


Ha det gott!