Idag ringde djursjukhuset och sa att Kaxe är som han var igår. Han har inte blivit bättre, men inte heller sämre. Men eftersom de tyckte att han borde bli lite bättre för var dag, och nu "stannat" upp, så ville de röntga nacken på honom....De orden fick mitt hjärta att stanna. "Vi ska röntga nacken". Igår var det inte aktuellt, trots att jag bad om det, och idag ska de göra det... Det känndes som att det hade gått utför...
Jag frågade om de är så illa så att han kanske inte klara sig...var bara tvungen att veta...vad är det som jag går och väntar på dag efter dag...vilket besked kommer jag att få denna gången de ringer...
Svaret var att en hund har ryggraden åt "fel håll", de har den vågrätt...vilket gör att när han står måste han hålla upp sitt huvud, anstränga både huvudet och nacken, och visst påverkar det läkningsprocessen. Men att han helt säkert kommer att klara sig kunde hon inte lova mig....Oj! Vad jag ångrade att jag frågade henne!
De sa att de skulle rönga honom i eftermidda och att de hör av sig till mig i morgon....denna eviga väntan!
Jag ringde uppfödaren Yvonne. Som har stöttat mig så OTROLIGT under de här dagarna! Detta är inte bara en valp som hon har sålt, detta är hennes lilla Kaxe som är skadad, och hon är lika lessen, arg, förtvivlad och allt det där som man känner inom sig, som vad jag är. Hon kände den där klumpen inom sig lika väl som jag...nu är det illa med nacken...hur ska det gå??? Hon sa att jag skulle ringa tillbaka till djursjukhuset och begära att de skulle höra av sig idag, när de röntgad honom...-Man SKA inte behöva vänta ett dygn varje gång Camilla, sa hon till mig.
Jag ringde...svaret blev att de går igenom alla röntgenbilder på morgonen alla veterinärer tillsammans, och därför ringer de dagen efter. Men tjejen i telefonen skulle framföra att jag önskar att de ringer på en gång när de fått bilderna.
Jag ringer Yvonne igen...vi hinner knappt prata innan vi får lägga på för att veterinären ringer på mobilen. Hjärtat står stilla igen. Nu har de röntgat honom. De sövde honom helt för att få de bästa bilderna. De har tittat på diskar och kotor och allt vad det kan vara...men de fann inget!!!!! :) De hittade inget fel i nacken på honom!!! Det föll en så stor sten från hjärtat på mig, helt plötsligt känndes det mycket lättare att andas...de fann inget!!!!
Ringer Yvonne igen...för första gången under dessa dagar så skrattade vi tillsammans!
Nu vill de har kvar Kaxe så att han får den smärtlindringen som han behöver. Så han får lungn och ro och i sin egen takt kunna bli kry. Det är fortfarande super jobbigt att han inte är här hemma, och jätte jobbigt att inte kunna krama, klappa, vara där och stötta honom. Men det känns MYCKET lättare idag. Här hemma är det hundar och barn, han kan inte vila upp sig på samma sätt som där. Han behöver vara där. Han behöver smärtlindringen, och han är i mycket goda händer. Så idag känner jag mig mycket gladare. Hoppet lever kvar :) Om han skulle få något bestående men av detta vet jag inte. Men som Yvonne sa till mig, det är inte det som är det visentliga just nu. Bara han kommer hem och får leva ett hundliv tillsammans med sin familj, sin flock.
Jag saknar dig min vän!